Maj Grandmo
Ett av de största missförståndet om psykisk ohälsa är att vi är farliga. Tidningarnas rubriker som "Psyksjuk körde rakt in i folkmassa" har t ex skapat detta.
Ett annat missförstånd är att de med psykisk ohälsa är dumma och inte förstår det enklaste av uppgifter.
2. Vad vi ska sluta säga till varandra:
- Att vi inte ska kalla oss själva brukare. Socialstyrelsen har myntat begreppet och har snappats upp av diverse verksamheter som börjat kalla de med psykisk ohälsa för brukare. Dock kallas inte patienter som t ex cancersjuka som brukare.
3. Det som hade hjälpt mig var att bli tagen på allvar och känna mig trygg i förvissningen om och man lyssnat på vad just vad jag behövde i min vård. Efter vad jag förstår är det detta grepp man är ute efter i det som kallas personcentrerad vård. Vi är mycket mer än våra diagnoser.
4. Det viktiga i detta ämne har handlat om förståelse för att just jag drabbats. Det är många ggr jag sett tillbaka i livet för att hitta roten till utvecklingen. Jag vill förmedla till andra att det är viktigt att ta reda på vem man är och se vad man kan förändra för att må bättre. Det går inte att lita på att vården tar på sig ansvaret för att göra just det. Istället blir man betraktad som en i mängden och att man t o m anses som besvärlig och har en "attityd" om man har åsikter om behandlingen. Denna blir därefter. Man flyttas runt och får allt färre tider.
Jag är i mångt och mycket en individualist som vill se möjligheter istället för hinder och som tror på människans egen kraft istället för hennes tillkortakommanden. Tyvärr orkar man inte alltid slå sig fram mot ett ansiktslöst system. Det är mycket viktigt att i föreläsningarna förmedla hopp.
Jag föreläser om psykoser och att dessa kan komma blixtsnabbt och på bara ett ögonblick har världen förändrats till oigenkännlighet. Ett sådant insjuknande är inte vanligt. Men för mig var det en realitet. Man får leva i ett skräckfyllt landskap där ett stort hot bara väntar på att anfalla.
Alla psykoser handlar på något sätt om paranoia. Men symptomen i övrigt kan skifta. Alla hör inte röster men någon form av vanföreställning finns genomgående.
Istället för hallucinationer och märkliga vanföreställningar kan hela omgivningen och tillvaron bli en vanföreställning. Att drabbas av detta kom för mig att handla om att i och med sjukdomsgenombrottet var jag död. När ingenting gick att känna igen längre var jag död i förhållande till mig själv innan insjuknandet. Logiskt kan man tycka.
Att återhämta sig efter så fruktansvärda upplevelser blir en enorm utmaning. Men det går. För mig handlade det om musik och kreativitet. Utan musiken hade jag inte funnits kvar.